"Jag tror på allt tills det är bevisat att det inte är sant.
Så jag tror på älvor, myter och drakar. Allt existerar,
även om det är i ditt huvud.
Vem säger att drömmar och mardrömmar inte är lika riktiga
som här och nu är?"
J.Lennon
En dag i livet
Idag har varit en rätt händelselös dag men har åtminstone kollat synen och fixat nya bågar idag. Jag följde dock tyvärr strömmen och köpte hipsterglasögon. Jag måste säga att trots att det är skitdyrt med glasögon kände jag mig helt nöjd när jag gick ifrån glasögonmagasinet här i malmö för jag kände det som om jag klarat något riktigt bra. Jag ska tillägga då att jag letat glasögon sedan jag var 14 år gammal. Trots det trista vädret och den råakylan har jag också gått en lång promenad genom pildammsparken och sedan genom stan. Jag ska nog börja gå minst en timme varje dag så min kropp blir glad. Ibland kan jag inte fatta hur kort tid jag bott i Malmö, ibland önskar jag att jag kan stanna här för alltid, ibland vill jag inget hellre än att se världen. Det är underligt hur saker och ting blir här i livet
.
Det är konstigt att jag inte riktigt minns hur allt började längre, hur jag hamnade här och varför. Det var så nytt allt det här då och nu känns det inte så längre. Jag undrar mer och mer om jag hade velat spola tillbaka alltihop. Hur hade det sett ut om saker och ting inte hade blivit som det blev? Jag har alltid trott att saker händer av en anledning men att se vad anledningen är allt för svårt nu svårt. Jag hade velat veta. Jag hade velat ha en förklaring åtminstone. Det räcker inte som det är nu. Även om jag är rätt nöjd är det som en liten bit av mig som försvann med någon annan. Grattis, kära västerlänning, du kommer aldrig någonsin bli nöjd utan kommer fortsätta klaga tills du dör av rikedom och mat. Kanske det är hösten som får mig att bli galen. Saknaden efter sommaren är extrem och mörkret kryper in på själen. Nu börjar jag igen. Skärpning, ta dig i kragen, bli den som folk vill att du ska vara och som du själv också önskar du var. Var glad, spontan, kreativ! Jag ska ta tag i mig själv, göra något åt mitt liv, sluta tycka synd om mig själv. Jag ska måste sluta känna saknad. Jag ska vara tillräcklig, glad och tillfreds.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka längre. Allting händer alltid så plösligt nu för tiden. Ibland vill jag bara skrika lite och hoppas att det blir lite lättare. Jag har verkligen försökt att glömma allt och gå frammåt men hela tiden är det något som drar i mig. När jag hade som roligast igår förstörde musiken allt. En liten tanke dök upp och sen kunde jag bara tänka den tills jag somnade.
Jag förstår inte hur man kan släppa saker så snabbt. Kanske det verkar som jag kan det med men så är det verkligen inte. Teater är min grej, jag utnyttjar det allt för ofta och oftast gör jag bara det jobbigt för mig själv. Kanske det var bäst så här iaf. Jag tror jag ska bli en sten när jag är vuxen. Nä, jag ska bli riddare Kato.
Vet inte riktigt vad min hjärna håller på med men jag har blivit beroende av denna covern.
Det börjar kännas som om saker och ting är på väg till det bättre nu. Jag vet inte riktigt hur jag hamnat här egentligen. Känns som jag tappade mig själv på riktigt en period och att jag nu hittar en ny version av mig själv. Det verkar dock vara en rätt bra version. Så klart går det i vågor de blir mindre och mindre. Ibland undrar jag om händelser i livet verkligen är en slump. Finns det en mening med att man träffar just de människor man träffar e? Jag vill nästan tro att det är så. Människor lämnar ju avtryck på en. Oftast mer än de tror...
Att resa har jag aldrig egentligen gillat särskilt mycket. Jag tycker om att vara på nya platser men att komma dit är verkligen inte kul. Det skulle vara intressant och veta hur många timmar jag spenderat på tåg de senaste tre åren. Det blir nog en hel del. Varje dag tar jag tåget till universitetet och hem igen. Dock kände jag att det inte var tillräckligt så nu har jag tagit mig till och från min barndoms stad. Det är en trygghet det där med att åka hem igen. Jag vet precis vad jag har att vänta mig, staden har inte ändrat och alla är likadana som innan. Det är rätt avslappnande. Ibland saknar jag det, att alltid träffa samma människor och göra samma saker för det inte finns något annat att göra. Efter ett par extrema veckor är det som om jag behövde det där mer än någonsin. Inte för att jag någonsin vill tillbaka till mitt gamla liv men för en helg kan jag vara den där personen som jag en gång var. Inte för att jag ändrat mig särskilt mycket men min syn på saker har förändrats radikalt. Det var dock inte alls som jag hade tänkt mig den här gången. Det där lugnet som jag väntade på kom aldrig riktigt. Trots att jag sovit som ett litet barn och knappt gjort något så har jag inte kunnat lugna ner mig. Det känns som jag fått stoppa mig själv hela helgen ifrån att säga och känna för mycket. Egentligen ville jag bara komma tillbaka till tryggheten som jag en gång kände och fly verkligheten lite. Ena sekunden känner jag en oerhörd saknad och sen är jag okej igen. Risken att fel saker kommer komma ur mig av ren impuls och det kommer bara bli fel om det händer. Det är som om jag har två personligheter och jag gillar inte det. Kontrollen jag vill ha finns inte där. Jag tror problemet med tåg är att man börjar tänka så mycket. Livet susar förbi en i takt med landskapet. Vild natur och förvirrade känslor. Höghus och överväldigande känslor.
Det har varit en grå dag, gråare än vanligt, jag antar att det fina med hösten är slut nu. Malmö har dock alltid varit min stad hur grått och smutsigt det än varit men jag ser inte staden längre. Inte på riktigt. Jag har blivit en del av Malmö och Malmö en del av mig på gott och ont. Malmö har alltid varit min fristad och tillflyktsort men nu är det min vardag. Jag älskar hur lätt och snabbt man tar sig överallt och är lite förvånad över hur snabbt jag vant mig. Det är helt plötsligt jättejobbigt när det är 10 min tills nästa buss går medan jag innan tyckte en timme vara jobbigt. Det finns vissa saker som jag faktisk hållt fast vid som de i min omgivning som är lite mer "storstad" skrattar åt, som att vinka åt bilarna som stannar för en när man ska gå över gatan eller hälsa på busschaffören. Jag kommer nog alltid fortsätta med det bara för att folk påpekar att man inte gör så i "stan" plus att jag ibland till och med får leenden ifrån personerna jag är trevlig mot.
Något som jag kommit fram till under den senaste veckan är att jag måste stanna upp lite och verkligen se mig omkring. Ta några djupa andetag och sedan gå vidare. Jag är på fösta andetaget nu och jag måste säga att det tar emot och speciellt nu när jag är på väg att andas ut och har lite lust att dra tillbaka luften in igen. Det finns dock ingen återvändo utan även saker som en gång var riktigt bra måste man ibland släppa taget om när det är för det bästa. Man kan aldrig återskapa något utan bara en version av det som en gång var och kanske det är en ännu bättre version än originalet eller så kanske man får försöka igen på ett annat sätt och hoppas på att det tredje gången blir rätt. Gör om, gör rätt.
Jag vet inte rikigt vart mitt liv här i malmö kommer föra mig någonstans, kanske jag faktisk kommer bli en bättre, starkare och framför allt lyckligare människa tack vare Malmö. Jag hoppas det! Framför allt hoppas jag på att jag inte kommer ångra något utan se tillbaka på allt och vara glad över hur saker och ting gick även om jag nu inte vet vad jag håller på med. Time will tell! Nä, nu ska jag sluta filosofera och vika tvätt som en vettig människa!
Gatlampan lyser in genom mitt fönster och en ensam vind letar sig in genom de inte riktigt täta fönstren. Vaken fast att sömnbehövet är på bristningsgränsen. Ibland önskar jag att jag hade en on och off knapp så jag bara kunde stängas av ett tag och få lite ro. Missförstå mig inte, det är inte som om jag skulle vilja försvinna bara ta en paus en stund. Ligga i dvala och drömma fina drömmar för jag tror inte att jag kommer komma fram till lösningen, här i ljuset ifrån min dator. Förnuft eller känsla, ja eller nej, upp eller ner, lyckas eller misslyckas. Allt är motsatser och jag hade velat att något var det rätta. Rädslan för att tappa mig själv gör att jag inte vill välja något. Ibland undrar jag om livet egentligen lärt mig något. Om jag ska gå efter mina erfarenheter vet jag precis vad jag ska göra här och nu, men något tar emot. Jag låter mer deprimerad än jag är. Jag har ju det rätt bra ändå. Förvirrat men bra.
Vantarna åkte på och ut i parken vandrades det idag. Det är konstigt hur snabbt saker och ting förändrats. Precis som Sandy blåste genom USA har människor blåst ut och in i mitt liv på senaste tiden. Den kontroll jag så desperat vill ha över allt kan jag inte längre få. Det är nog egentligen rätt nyttigt.
Bestämde mig idag för att säga allt som behöver komma ut men jag är egentligen allt för rädd. Jag vet hur man ser mig. Det är kanske inte så konstigt. Jag är den som är duktig på att vara glad och ge råd men är så rädd för konfronationer att jag hellre gömmer och glömmer delar av mina känslor. På hösten är det lite svårare, det är något magiskt med vädret. Folk börjar visa sina rätt sidor.
