aitra

Dejting, ett ord som en svensk som jag inte använder så ofta. Jag upplever att det är något som är väldigt svårt att definiera i vår kultur. Det är konstigt att fråga ut någon på dejt. Kanske det är själva ordet som är laddat eller så har vi bara en annan syn på det. Man kan gå ut och ta en fika med sin ”dejt” utan att kalla det en dejt. Frasen: ”ska vi hänga?” känns som mer passande i Sverige. Men är det inte det man gör på en dejt? Jag frågade en kompis ifrån England vad en dejt egentligen är och han svarade: det är när man bjuder ut någon som man är intresserad av till tex en restaurang eller liknande och båda förstår att det är något man gör som mer än bara vänner. Han tyckte det var konstigt att någon aldrig bjudit ut mig på en dejt och jag började fundera på om det verkligen var så, har jag aldrig varit på en dejt? Eller är har jag det fast ordet dejt har bara inte använts som titel på spektaklet? Vad är det som gör svenskar så rädda för att använda ordet dejt? Jag använde inte heller ordet för än nyligen och kanske det är för att det är obekvämt och sätter press på situationen. Säger man att det är en dejt så dyker det plötsligt upp en massa förväntningar och man slutar fokusera på vad som verkligen är viktigt och i stället tänker på hur en dejt ska vara. När det går bra så är det ju riktigt roligt och kanske det är därför man utsätter sig för risken att hamna i en obekväm situation. Egentligen är det inte så att jag desperat letar efter en relation trots att Valentines day är i morgon. Alla sådana dagar är ju bara ett påhitt för att sälja fula hjärtan som man egentligen inte vill ha. I år ska jag inte göra något alls på Valentines day överhuvudtaget, jag är till och med ledig ifrån jobbet och ska jag vara helt ärlig så gör det ingenting. Jag är hellre singel i resten av mitt liv än fast i en relation som inte funkar. Dock hoppas jag att alla som vill fira morgondagen kommer ha det riktigt kul och inte
avundas mig allt för mycket när jag sitter framför min kamin och tar en öl med min flatmate.

Ha de!

 

Oslo, ja nu är jag här och har varit det ett tag, i 12 dagar för att vara exakt. Jag vet inte riktigt hur det känns än. Jag saknar jättemycket att kunna snabbt åka hem till vänner och hälsa på. Det är svårt att vara i en stad där man inte känner någon. Utan Ida hade jag inte stått ut. Samtidigt som det är jobbigt så är det också kul, för nu kan jag börja helt på nytt igen, ingen som känner mig och det är faktiskt ett litet äventyr. 

 

Som vanligt sitter jag och Ida på Tea Louge som är ett Café rakt över parken ifrån lägenheten. Här är det alltid sjukt kallt men de har gratis wifi som vi kan använda i alla fall, så här är vi nästan varje dag för att kunna använda vår bästa vän googlemaps. Tack vare google maps och ruter (norsk reseplanerare på nätet) lyckades jag ta mig till första dagen på jobbet som gick helt okej. Ska jag vara helt ärlig hade jag nästan lite ångest när jag gick därifrån. Vet inte riktigt vad jag håller på med, jag jobbar med barn, jag som knappt kan ta hand om mig själv. Det blir inte bättre att jag inte förstår norska men det är antagligen väldigt nyttigt för mig! Snart ska jag få mitt oppdragskontrakt som gör att jag kan få norskt personnummer vilket kommer göra väldigt många saker enklare, då kan jag få internet och norsk telefon samt bankkort. 

 

Det har egentligen inte hänt så mycket här på senaste mer än att två vänner ifrån Skåne kom hit och hälsade på vilket var väldigt trevligt och att vi försökt lära oss staden vilket går bättre och bättre. Jag hoppas allt kommer lösa sig här, att det ska bli toppen eller som man säger här: Kempegrejt. 

 

 

 

Jag ska försöka att inte låta allt för bitter när jag skriver det här men ibland undrar jag vad människor tänker. Originalitet är tydligen ingenting man använder sig av längre utan man orkar inte anstränga sig att en skriva ett originellt meddelande till någon. När en person skriver till mig och säger att jag är söt blir jag så klart glad och tycker det är snällt men jag ser ingen större anledning att svara mer än tack men hade någon frågat mig något och det behöver inte vara något komplicerat utan bara ett: "hur är det?" så kan man starta en konversation. Någon gång i mitt liv skulle det vara trevligt om man inte pekade på hur människor ser ut utan snarare hur de är som personer. Jag ska vara ärlig och erkänna att även om jag må vara en oftast glad och trevlig människa så orkar jag inte med alla utseende-fixerade personer som finns här i världen och inte heller de som är så extremt korkade att man bara vill gråta. Varför är inte intelligens viktigare än utseende? Även om utsidan är det första man ser så är det ju bara ett skal. Nu menar jag så klart inte att jag inte heller dömer människor för deras utsida. Jag gjorde det senast idag när en kille som jag upplevde se ut som en knarkare försökte prata med mig. Behöver jag säga att jag bara gick förbi? Det är ju egentligen jätteotrevligt. Så var går gränsen? När ska man stanna och lyssna och när ska man döma någon?