"Jag tror på allt tills det är bevisat att det inte är sant.
Så jag tror på älvor, myter och drakar. Allt existerar,
även om det är i ditt huvud.
Vem säger att drömmar och mardrömmar inte är lika riktiga
som här och nu är?"
J.Lennon
Ett brev till Gud
Jag är inte troende, har egentligen aldrig trott på dig men just nu önskar jag mer än någonsin förut att du finns. Egentligen inte för min egen skull utan för andras. Jag vill inget hellre än att du ska hjälpa till i den här situationen. Om jag lovar att vara en bra människa i resten av mitt liv som utbyte så vet vem som helst att det är en lögn och egentligen tror jag inte heller att du skulle vilja att jag ska lova saker jag inte kan hålla. Dock hoppas jag att du, osjälvisk som jag hört att du ska vara, Gud, ska strunta mig som inte tror och har gjort mycket skit, och istället se ner på den som är helt oskyldig och verkligen behöver dig. Ja, jag är fullt medveten om att jag gör mig till åtlöje om det nu är så att det inte finns någon "all mighty" men det är värt det om det nu ska fungera.
Sitter hemma i lägenheten och funderar på livet. Anledningen är att jag och Kevin, under vår mysiga höst-fika idag, började prata om spåtanter. Diskussionen var runt om det egentligen är trovärdigt att någon kan förutspå saker om ens framtid och om man egentligen vill veta? Tro vad man nu vill tro men det hade varit rätt intressant på något vis att veta hur ens framtid skulle bli, eller ja egentligen vill jag bara höra att allt kommer bli bra. Jag vill inget hellre än att höra hur underbar min framtid kommer bli och hur lycklig jag kommer vara i resten av mitt liv. Frågan är då om man verkligen vill veta vad som kommer hända i ens liv. Kanske man är rätt lyckligt ovetande, är det inte just ovissheten som gör en person starkare?
Om jag tänker tillbaka vad som har hänt under det senaste året så har det hänt rätt mycket. Jag har bott tillsammans med min bästa vän i Malmö. För första gången i mitt liv studerade jag på universitetet och avslutade en kurs, och där träffade jag massa roliga kursare som jag inte kommer glömma i första taget. Det var inte bara folk från universitetet som jag träffade utan tillexempel träffade jag en kille när jag och en vän var ute och klubbade. Två veckor senare träffade jag samma person ute igen. Då hade jag precis bestämt mig för att flytta till Oslo och berättade det för honom. Det visade sig att han skulle flytta till Oslo han med, dock en månad efter mig. Med hjälp av lite öl kom vi fram till att vi skulle flytta ihop, genialt! Som jag hade planerat hamnade jag här i Oslo, då tillsammans med en tjej ifrån min universitetet-klass. Det var inte lätt i början här men tack vare sälskapet överlevde jag att vara arbetslös och Norge-kylan. Efter ett antal arbetsintervjuer hamnade jag på barnehage (dagis), där jag fick vara några dagar i veckan. Fattig och utan några vänner var Oslo inte någon stor höjdare men det började komma in lite pengar till mat i alla fall. Sen hittade jag en ny lägenhet där killen jag träffat ute, hans vän och jag flyttade in i. Killen, alltså Kevin och Louise har bott här med mig nu i 8 månader. Tiden har verkligen gått fort! Jag har dock hunnit med att jobba i olika matbutiker, på jag vet inte hur många olika barnehager och nu har jag varit 5 månader på ett lager. Jag har träffat helt underbara människor och haft extremt trevliga stunder.
Vad vill jag komma fram till med allt det här nu då? Jo, att det kanske ibland är skönt om man visste om gjorde rätt val eller inte. Jag försöker att lära mig av mina misstag och vända saker och ting till det positiva. Det är svårt men... nu kommer den stora moralkakan, det skall vara jobbigt! För det blir lättare och lättare att hantera det jobbiga om man genomlider det och när det sedan vänder känns det extremt bra. Jag må vara extremt singel och min vardag består nästan bara av jobb men va fan, man har det rätt bra ändå asså.
Det börjar bli bättre i Oslo nu, innan var det så jobbigt att vara så själv och inte ha något att göra om dagarna men nu jobbar jag hur mycket som helst och har börjat lära känna lite folk. Jag fick känslan av att jag kommer älska det här snart. Kevin och Louise kom precis när allt började bli bättre och de har verkligen hjälpt till att boosta Oslo för mig. Håller nu tummarna för att de också ska hitta bra jobb här :) Jag har även blivit erbjuden ett fast heltidsjobb som jag hoppas jag kommer kunna ta. Vem vill inte ha säkert jobb ifram till typ juli?
Vi har haft en hård helg här i kollektivet, hahah eller hård är att överdriva lite men kul var det. Vi drog till en student bar i Bislett i lördags efter vin och mys hemma i lägenheten. Det är ett av de få ställena i Oslo där man kan komma in om man inte är 20, vilket varken Kevin, Simona, Petter eller jag är. Det är bara Lousie som har turen att vara född tidigt på året. Det var helt okej uteställe, lite skabbigt men rätt mycket folk och helt ok priser för att vara Oslo. Sen igår, söndag, så drog jag hem till Linn och Linus, där Isak nu crashar för tillfället och det slutade med att Isak, jag och Isaks kompis Olle drog på spelning. Tror inte jag var hemma för än halv 3 på natten, det var fett kul! Den här veckan så jobbar jag kväll så då går det an att vara uppe sent även på en söndag. Jobbet är inte så kul dock, inte när jag är i kassa iaf. Timmarna kryper fram, men det är ett jobb. Även om jag inte är så exalterad av att jobba i kassa igen så är det kul att ha fått 6 dagars jobb denna veckan och tre nästa. Tur att arbetskamraterna i affären är så trevliga! :)
Lyssnar allt för mycket på den här låten för tillfället. Egentligen inte en jättebra låt men den ger enerig till tusen.
Då har jag bott i Olso mer än en månad och har fått frågor om hur det är här. Om jag ska vara helt ärlig så är det både bra och dåligt. Oslo är en stad som på många vis är rätt lik Malmö, då det är många olika kulturer här. Det är dock sjukt dyrt, mat är extremt dyrt och allt annat med. Jag saknar vännerna i Sverige extremt mycket men det börjar bli bättre här. Innan var det väldigt jobbigt att känna sig ensam här men nu bor vi 4 stycken i lägenheten och det gör det hela bättre. Vi har fått en lägenhet i centrum och den är väldigt fin! Kevin och Lousie har bott här nu snart i en vecka och söker jobb för fullt och vi bor med en norska som heter Iselin också. Jag jobbar nu på två jobb, båda är som ring-vikare. Ena är på olika dagis och andra är i olika kassor på mataffärer. Det är rätt stressigt och aldrig veta när man ska jobba och så men vad ska man göra? Bättre att man blir väckt på morgonen och stressa sig till jobbet än att inte ha något jobb än inget alls.
Idag så har jag och Kevin varit på grönland, som är en statsdel här i Oslo, och där finns den bästa grönsakerna i Oslo. Där mötte vi Simona och Petter som även de skulle handla lite. De kom hem till oss och hängde senare på kvällen och något som kom upp var avsaknaden av tjocka människor i Oslo. Vi insåg att det bara var jag som sett någon riktigt överviktig människa här. Frågan är vad det beror på? Kanske det har med att nästan alla deras produkter är lättprodukter och godiset kostar 16,90 nok/hkt.
En fin liten låt ifrån Norge. Ack om man hade råd att festa och gå ut. För övrigt bor vi på Lokka där alla andra svenskar bor, varför bryta traditionen liksom.
Er på tide at noen tar tak i dette her snart as.. Over alt! Løkka er full av dem! Faen as.. Hold kjeft a! Din jævla partysvenske!
[Verse 1, Jaa9] Fri, vi har plass til å være men i fare for å høres ut som rasist så er jeg det. Går og slenger her og lever et anna liv Liker far din at du kler deg som dama di? Det er få ulike former dem kommer i, Bare jobber og sovner i sine åtte manns kollektiv. Ække så nøye, jeg sier det, men det hele minner mer om en sigøynerfamilie! Misforstå meg rett, partyjenter er okei, men den generelle partysvenske er rågay, Og temmelig stuka, går og peller i juva mellom Seven Eleven og fucking Deli De Luca God tur på hjemreisen, vi tar og utsetter den sveisen til 2016 Ikke mer å se, ikke mer å shoppe. Jeg er redd det er for seint å redde Joppe! Hej då!
[Chorus] Alt har sin grense, partysvenske Du er et gris gris gris artsymenneske Om du kler deg som dama di må du kule'n mann, dette er downtown Oslo, ikke Stureplan! Din jævla partysvenske (din jævla partysvenske) Din jævla partysvenske (din jævla partysvenske) Du er et gris gris gris artsymenneske Din jævla partysvenske!
Jag är inte sjuk, jag är partysvensk Jag är inte sjuk, jag är partysvensk
[Verse 2, OnklP] Jeg tråkker ned på løkka, ser så mange svensker, kjører rundt på longboard og bremser Jeg tenker "Man, det får nok være grenser" i alle fall er noen av dere jenter (Tjena) Det er mer enn bare en eller annen, som reagerer når jeg går og synger svenneBanan Fra ende til annen, ja du kan se hvor det går, hele byen full av folk med provoserende hår (Tjena) Lag en mojito, gjør det du gjør bra. Ned på Horgans som en bootleg, nå låta (Tjena) Før dere må gå hjem klokka tolv, første vakt på Seven for å lage meg en korv (Tjena) Hey, yo, den buksa di kan lure Gud og hvermann, for dette er Oslo, ingen vet du er fra Värmland Party, party, party, mister nesten pusten. Dobbel Cortado før jeg drar deg ned på Säfflebussen!
[Chorus]
[Verse 3]
[Jaa9] Moteløven er den sneakern i spiker (spy) Slutt å sjonglere og gi meg den drinken! (nå!) Ser du liker det å herje her i Norge, vel stikk hjem og bor din egen jævla olje!
[OnklP] Å bare jekk deg ned, jeg hater ikke alle mennesker i fra Sverige, bare klarer ikke partysvensker! Er det party norsk: Bidra til saken! Jeg mener få det blå og gule ut av sildesalaten!
Dejting, ett ord som en svensk som jag inte använder så ofta. Jag upplever att det är något som är väldigt svårt att definiera i vår kultur. Det är konstigt att fråga ut någon på dejt. Kanske det är själva ordet som är laddat eller så har vi bara en annan syn på det. Man kan gå ut och ta en fika med sin ”dejt” utan att kalla det en dejt. Frasen: ”ska vi hänga?” känns som mer passande i Sverige. Men är det inte det man gör på en dejt? Jag frågade en kompis ifrån England vad en dejt egentligen är och han svarade: det är när man bjuder ut någon som man är intresserad av till tex en restaurang eller liknande och båda förstår att det är något man gör som mer än bara vänner. Han tyckte det var konstigt att någon aldrig bjudit ut mig på en dejt och jag började fundera på om det verkligen var så, har jag aldrig varit på en dejt? Eller är har jag det fast ordet dejt har bara inte använts som titel på spektaklet? Vad är det som gör svenskar så rädda för att använda ordet dejt? Jag använde inte heller ordet för än nyligen och kanske det är för att det är obekvämt och sätter press på situationen. Säger man att det är en dejt så dyker det plötsligt upp en massa förväntningar och man slutar fokusera på vad som verkligen är viktigt och i stället tänker på hur en dejt ska vara. När det går bra så är det ju riktigt roligt och kanske det är därför man utsätter sig för risken att hamna i en obekväm situation. Egentligen är det inte så att jag desperat letar efter en relation trots att Valentines day är i morgon. Alla sådana dagar är ju bara ett påhitt för att sälja fula hjärtan som man egentligen inte vill ha. I år ska jag inte göra något alls på Valentines day överhuvudtaget, jag är till och med ledig ifrån jobbet och ska jag vara helt ärlig så gör det ingenting. Jag är hellre singel i resten av mitt liv än fast i en relation som inte funkar. Dock hoppas jag att alla som vill fira morgondagen kommer ha det riktigt kul och inte avundas mig allt för mycket när jag sitter framför min kamin och tar en öl med min flatmate.
Oslo, ja nu är jag här och har varit det ett tag, i 12 dagar för att vara exakt. Jag vet inte riktigt hur det känns än. Jag saknar jättemycket att kunna snabbt åka hem till vänner och hälsa på. Det är svårt att vara i en stad där man inte känner någon. Utan Ida hade jag inte stått ut. Samtidigt som det är jobbigt så är det också kul, för nu kan jag börja helt på nytt igen, ingen som känner mig och det är faktiskt ett litet äventyr.
Som vanligt sitter jag och Ida på Tea Louge som är ett Café rakt över parken ifrån lägenheten. Här är det alltid sjukt kallt men de har gratis wifi som vi kan använda i alla fall, så här är vi nästan varje dag för att kunna använda vår bästa vän googlemaps. Tack vare google maps och ruter (norsk reseplanerare på nätet) lyckades jag ta mig till första dagen på jobbet som gick helt okej. Ska jag vara helt ärlig hade jag nästan lite ångest när jag gick därifrån. Vet inte riktigt vad jag håller på med, jag jobbar med barn, jag som knappt kan ta hand om mig själv. Det blir inte bättre att jag inte förstår norska men det är antagligen väldigt nyttigt för mig! Snart ska jag få mitt oppdragskontrakt som gör att jag kan få norskt personnummer vilket kommer göra väldigt många saker enklare, då kan jag få internet och norsk telefon samt bankkort.
Det har egentligen inte hänt så mycket här på senaste mer än att två vänner ifrån Skåne kom hit och hälsade på vilket var väldigt trevligt och att vi försökt lära oss staden vilket går bättre och bättre. Jag hoppas allt kommer lösa sig här, att det ska bli toppen eller som man säger här: Kempegrejt.
Jag ska försöka att inte låta allt för bitter när jag skriver det här men ibland undrar jag vad människor tänker. Originalitet är tydligen ingenting man använder sig av längre utan man orkar inte anstränga sig att en skriva ett originellt meddelande till någon. När en person skriver till mig och säger att jag är söt blir jag så klart glad och tycker det är snällt men jag ser ingen större anledning att svara mer än tack men hade någon frågat mig något och det behöver inte vara något komplicerat utan bara ett: "hur är det?" så kan man starta en konversation. Någon gång i mitt liv skulle det vara trevligt om man inte pekade på hur människor ser ut utan snarare hur de är som personer. Jag ska vara ärlig och erkänna att även om jag må vara en oftast glad och trevlig människa så orkar jag inte med alla utseende-fixerade personer som finns här i världen och inte heller de som är så extremt korkade att man bara vill gråta. Varför är inte intelligens viktigare än utseende? Även om utsidan är det första man ser så är det ju bara ett skal. Nu menar jag så klart inte att jag inte heller dömer människor för deras utsida. Jag gjorde det senast idag när en kille som jag upplevde se ut som en knarkare försökte prata med mig. Behöver jag säga att jag bara gick förbi? Det är ju egentligen jätteotrevligt. Så var går gränsen? När ska man stanna och lyssna och när ska man döma någon?
Jag har märkt hur tråkigt jag tycker det är att inte ha några föreläsningar eller något jobb att gå till. Egentligen har jag bara haft en dag sedan jag slutade skolan som jag inte gjort något på men bara tanken på att man egentligen lika gärna hade kunnat stanna i sängen gör mig extremt rastlös. I stället för att städa och packa (något jag verkligen borde ta tag i snart!) så har jag suttit mest med min dator. Efter att jag insett att det är rätt dåligt för mig så tänkte jag på andra saker som är kul att göra. Kom så klart på något annat man måste sitta ner och göra, rita (jag behöver intressen där jag faktiskt rör på mig ahahah). Problemet med att jag kom på just rita är att när jag väl börjat rita måste jag fortsätta tills jag kollapsar ungefär, så när jag kom på att jag skulle rita var klockan redan 11 på kvällen och så klart resulterade det i att jag var uppe till fyra. En annan rolig sak med att rita är att jag tycker om att rita folk jag känner, vilket jag gör ofta utan deras vetskap. Eftersom jag även gjort det den här gången kände jag att i stället för att dessa person på något vis ska råka hitta bilder på dem bland mina saker så ska jag inte hålla det hemligt. Varnar för att bildkvalitén är sjukt dålig så lite saker ser rätt konstigt ut.
Det här är då en inte jättebra version av min kvinnan jag ska dra med mig upp till Oslo, Ida. Det är ett sådant tillfälle när man kan säga att personen ser bättre ut i verkligheten. Anledningen att jag stalkade Idas facebook och ritade denna var helt enkelt att vi samma dag bokade våra biljetter till Oslo och jag kände att det var dags!
Idag då så började jag rita på en bild som i stort sett förstördes på grund av min extremt bristande förmåga att rita händer. Blev väldigt frustrerad och bestämde mig för att öva, så efter ett tags studerand och lärdomar ifrån youtube blev resultatet bilden ovan.
Sedan efter fika med fina vänner samt lite mer övande på att rita händer flög tankarna bort till Sannie i London (satt och ritade till Supernatural, mmmm... fokus!). För ett litet tag sedan fick jag för första gången på väldigt många år ett vykort skickat till mig. Från vem? Sannie så klart! Har nog aldrig blivit så glad för något jag fått på posten! Så på bilden ovan är en inte riktigt färdigt bild på Sannie samt det fina vykortet :D
Det känns som jag nog inte kommer rita på ett tag efter detta. Jag tror det flesta vet det nu men jag ska åka till Oslo och stanna där. Efter att ha läst färdigt kursen i Lund har jag ingen som helst försörjning och jobb i Malmö är det inte gott om. Känns sjukt tråkigt att lämna Marie och vår fina fina lägenhet men nu på senaste har jag börjat se fram emot något nytt. Well låt oss hoppas att lyckan finns att finna i Oslo :)
Idag har varit en rätt händelselös dag men har åtminstone kollat synen och fixat nya bågar idag. Jag följde dock tyvärr strömmen och köpte hipsterglasögon. Jag måste säga att trots att det är skitdyrt med glasögon kände jag mig helt nöjd när jag gick ifrån glasögonmagasinet här i malmö för jag kände det som om jag klarat något riktigt bra. Jag ska tillägga då att jag letat glasögon sedan jag var 14 år gammal. Trots det trista vädret och den råakylan har jag också gått en lång promenad genom pildammsparken och sedan genom stan. Jag ska nog börja gå minst en timme varje dag så min kropp blir glad. Ibland kan jag inte fatta hur kort tid jag bott i Malmö, ibland önskar jag att jag kan stanna här för alltid, ibland vill jag inget hellre än att se världen. Det är underligt hur saker och ting blir här i livet
.
Det är konstigt att jag inte riktigt minns hur allt började längre, hur jag hamnade här och varför. Det var så nytt allt det här då och nu känns det inte så längre. Jag undrar mer och mer om jag hade velat spola tillbaka alltihop. Hur hade det sett ut om saker och ting inte hade blivit som det blev? Jag har alltid trott att saker händer av en anledning men att se vad anledningen är allt för svårt nu svårt. Jag hade velat veta. Jag hade velat ha en förklaring åtminstone. Det räcker inte som det är nu. Även om jag är rätt nöjd är det som en liten bit av mig som försvann med någon annan. Grattis, kära västerlänning, du kommer aldrig någonsin bli nöjd utan kommer fortsätta klaga tills du dör av rikedom och mat. Kanske det är hösten som får mig att bli galen. Saknaden efter sommaren är extrem och mörkret kryper in på själen. Nu börjar jag igen. Skärpning, ta dig i kragen, bli den som folk vill att du ska vara och som du själv också önskar du var. Var glad, spontan, kreativ! Jag ska ta tag i mig själv, göra något åt mitt liv, sluta tycka synd om mig själv. Jag ska måste sluta känna saknad. Jag ska vara tillräcklig, glad och tillfreds.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka längre. Allting händer alltid så plösligt nu för tiden. Ibland vill jag bara skrika lite och hoppas att det blir lite lättare. Jag har verkligen försökt att glömma allt och gå frammåt men hela tiden är det något som drar i mig. När jag hade som roligast igår förstörde musiken allt. En liten tanke dök upp och sen kunde jag bara tänka den tills jag somnade.
Jag förstår inte hur man kan släppa saker så snabbt. Kanske det verkar som jag kan det med men så är det verkligen inte. Teater är min grej, jag utnyttjar det allt för ofta och oftast gör jag bara det jobbigt för mig själv. Kanske det var bäst så här iaf. Jag tror jag ska bli en sten när jag är vuxen. Nä, jag ska bli riddare Kato.
Vet inte riktigt vad min hjärna håller på med men jag har blivit beroende av denna covern.
Det börjar kännas som om saker och ting är på väg till det bättre nu. Jag vet inte riktigt hur jag hamnat här egentligen. Känns som jag tappade mig själv på riktigt en period och att jag nu hittar en ny version av mig själv. Det verkar dock vara en rätt bra version. Så klart går det i vågor de blir mindre och mindre. Ibland undrar jag om händelser i livet verkligen är en slump. Finns det en mening med att man träffar just de människor man träffar e? Jag vill nästan tro att det är så. Människor lämnar ju avtryck på en. Oftast mer än de tror...
Att resa har jag aldrig egentligen gillat särskilt mycket. Jag tycker om att vara på nya platser men att komma dit är verkligen inte kul. Det skulle vara intressant och veta hur många timmar jag spenderat på tåg de senaste tre åren. Det blir nog en hel del. Varje dag tar jag tåget till universitetet och hem igen. Dock kände jag att det inte var tillräckligt så nu har jag tagit mig till och från min barndoms stad. Det är en trygghet det där med att åka hem igen. Jag vet precis vad jag har att vänta mig, staden har inte ändrat och alla är likadana som innan. Det är rätt avslappnande. Ibland saknar jag det, att alltid träffa samma människor och göra samma saker för det inte finns något annat att göra. Efter ett par extrema veckor är det som om jag behövde det där mer än någonsin. Inte för att jag någonsin vill tillbaka till mitt gamla liv men för en helg kan jag vara den där personen som jag en gång var. Inte för att jag ändrat mig särskilt mycket men min syn på saker har förändrats radikalt. Det var dock inte alls som jag hade tänkt mig den här gången. Det där lugnet som jag väntade på kom aldrig riktigt. Trots att jag sovit som ett litet barn och knappt gjort något så har jag inte kunnat lugna ner mig. Det känns som jag fått stoppa mig själv hela helgen ifrån att säga och känna för mycket. Egentligen ville jag bara komma tillbaka till tryggheten som jag en gång kände och fly verkligheten lite. Ena sekunden känner jag en oerhörd saknad och sen är jag okej igen. Risken att fel saker kommer komma ur mig av ren impuls och det kommer bara bli fel om det händer. Det är som om jag har två personligheter och jag gillar inte det. Kontrollen jag vill ha finns inte där. Jag tror problemet med tåg är att man börjar tänka så mycket. Livet susar förbi en i takt med landskapet. Vild natur och förvirrade känslor. Höghus och överväldigande känslor.
Det har varit en grå dag, gråare än vanligt, jag antar att det fina med hösten är slut nu. Malmö har dock alltid varit min stad hur grått och smutsigt det än varit men jag ser inte staden längre. Inte på riktigt. Jag har blivit en del av Malmö och Malmö en del av mig på gott och ont. Malmö har alltid varit min fristad och tillflyktsort men nu är det min vardag. Jag älskar hur lätt och snabbt man tar sig överallt och är lite förvånad över hur snabbt jag vant mig. Det är helt plötsligt jättejobbigt när det är 10 min tills nästa buss går medan jag innan tyckte en timme vara jobbigt. Det finns vissa saker som jag faktisk hållt fast vid som de i min omgivning som är lite mer "storstad" skrattar åt, som att vinka åt bilarna som stannar för en när man ska gå över gatan eller hälsa på busschaffören. Jag kommer nog alltid fortsätta med det bara för att folk påpekar att man inte gör så i "stan" plus att jag ibland till och med får leenden ifrån personerna jag är trevlig mot.
Något som jag kommit fram till under den senaste veckan är att jag måste stanna upp lite och verkligen se mig omkring. Ta några djupa andetag och sedan gå vidare. Jag är på fösta andetaget nu och jag måste säga att det tar emot och speciellt nu när jag är på väg att andas ut och har lite lust att dra tillbaka luften in igen. Det finns dock ingen återvändo utan även saker som en gång var riktigt bra måste man ibland släppa taget om när det är för det bästa. Man kan aldrig återskapa något utan bara en version av det som en gång var och kanske det är en ännu bättre version än originalet eller så kanske man får försöka igen på ett annat sätt och hoppas på att det tredje gången blir rätt. Gör om, gör rätt.
Jag vet inte rikigt vart mitt liv här i malmö kommer föra mig någonstans, kanske jag faktisk kommer bli en bättre, starkare och framför allt lyckligare människa tack vare Malmö. Jag hoppas det! Framför allt hoppas jag på att jag inte kommer ångra något utan se tillbaka på allt och vara glad över hur saker och ting gick även om jag nu inte vet vad jag håller på med. Time will tell! Nä, nu ska jag sluta filosofera och vika tvätt som en vettig människa!
Gatlampan lyser in genom mitt fönster och en ensam vind letar sig in genom de inte riktigt täta fönstren. Vaken fast att sömnbehövet är på bristningsgränsen. Ibland önskar jag att jag hade en on och off knapp så jag bara kunde stängas av ett tag och få lite ro. Missförstå mig inte, det är inte som om jag skulle vilja försvinna bara ta en paus en stund. Ligga i dvala och drömma fina drömmar för jag tror inte att jag kommer komma fram till lösningen, här i ljuset ifrån min dator. Förnuft eller känsla, ja eller nej, upp eller ner, lyckas eller misslyckas. Allt är motsatser och jag hade velat att något var det rätta. Rädslan för att tappa mig själv gör att jag inte vill välja något. Ibland undrar jag om livet egentligen lärt mig något. Om jag ska gå efter mina erfarenheter vet jag precis vad jag ska göra här och nu, men något tar emot. Jag låter mer deprimerad än jag är. Jag har ju det rätt bra ändå. Förvirrat men bra.
