aitra

Sitter hemma i lägenheten och funderar på livet. Anledningen är att jag och Kevin, under vår mysiga höst-fika idag, började prata om spåtanter. Diskussionen var runt om det egentligen är trovärdigt att någon kan förutspå saker om ens framtid och om man egentligen vill veta? Tro vad man nu vill tro men det hade varit rätt intressant på något vis att veta hur ens framtid skulle bli, eller ja egentligen vill jag bara höra att allt kommer bli bra. Jag vill inget hellre än att höra hur underbar min framtid kommer bli och hur lycklig jag kommer vara i resten av mitt liv. Frågan är då om man verkligen vill veta vad som kommer hända i ens liv. Kanske man är rätt lyckligt ovetande, är det inte just ovissheten som gör en person starkare?

Om jag tänker tillbaka vad som har hänt under det senaste året så har det hänt rätt mycket. Jag har bott tillsammans med min bästa vän i Malmö. För första gången i mitt liv studerade jag på universitetet och avslutade en kurs, och där träffade jag massa roliga kursare som jag inte kommer glömma i första taget. Det var inte bara folk från universitetet som jag träffade utan tillexempel träffade jag en kille när jag och en vän var ute och klubbade. Två veckor senare träffade jag samma person ute igen. Då hade jag precis bestämt mig för att flytta till Oslo och berättade det för honom. Det visade sig att han skulle flytta till Oslo han med, dock en månad efter mig. Med hjälp av lite öl kom vi fram till att vi skulle flytta ihop, genialt! Som jag hade planerat hamnade jag här i Oslo, då tillsammans med en tjej ifrån min universitetet-klass. Det var inte lätt i början här men tack vare sälskapet överlevde jag att vara arbetslös och Norge-kylan. Efter ett antal arbetsintervjuer hamnade jag på barnehage (dagis), där jag fick vara några dagar i veckan. Fattig och utan några vänner var Oslo inte någon stor höjdare men det började komma in lite pengar till mat i alla fall. Sen hittade jag en ny lägenhet där killen jag träffat ute, hans vän och jag flyttade in i. Killen, alltså Kevin och Louise har bott här med mig nu i 8 månader. Tiden har verkligen gått fort! Jag har dock hunnit med att jobba i olika matbutiker, på jag vet inte hur många olika barnehager och nu har jag varit 5 månader på ett lager. Jag har träffat helt underbara människor och haft extremt trevliga stunder.

Vad vill jag komma fram till med allt det här nu då? Jo, att det kanske ibland är skönt om man visste om gjorde rätt val eller inte. Jag försöker att lära mig av mina misstag och vända saker och ting till det positiva. Det är svårt men... nu kommer den stora moralkakan, det skall vara jobbigt! För det blir lättare och lättare att hantera det jobbiga om man genomlider det och när det sedan vänder känns det extremt bra. Jag må vara extremt singel och min vardag består nästan bara av jobb men va fan, man har det rätt bra ändå asså.