aitra

Sedan jag var liten har jag alltid önskat att jag var äldre. Växa upp, flytta hemifrån och bli vuxen på riktigt. Den längtan kom säkert ifrån att jag har äldre syskon och alltid haft äldre vänner. Även om jag fortfarande är yngst i min umgängeskrets så är det inte lika stort gap mellan mig och mina vänner som det var förut. Desto äldre man blir så slutar åldern mer och mer att spela roll. Helt plötsligt är man "vuxen". Om jag ska vara helt ärlig känner jag mig inte mycket äldre än jag gjorde för 3 år sedan när jag flyttade hemifrån. Självklart har jag utvecklats på många sett men nu när jag ser tillbaka så är jag fortfarande samma person på många punkter. Min barnsliga bild av att allt skulle förändras när jag var äldre, hur jag skulle se ut och agera, är inget annat än en fantasi som jag fortfarande tänker på ibland. Om jag ska vara helt ärlig är jag rädd för att behöva erkänna mig själv som vuxen. Livet hade varit så mycket enklare om jag bara kunde få vara oansvarig och slippa tänka så mycket hela tiden. Mina oskyldiga tankar och bekymmer jag hade när jag var sådär 15 år är nu ersatta av betydligt större sådana. 

 

Nu låter det som om jag hatar mitt liv, vilket jag inte gör. Ibland känner hade det bara varit skönt att få släppa allt ett tag och inte tänka alls. Mest av allt hade jag velat prata med mig själv som yngre och sagt åt mig att inte låta det gå för snabbt, att låta mig själv få vara ett barn och sluta oroa mig för att vara yngst. Jag tror faktiskt att jag ska lyssna på mig själv för en gångs skull. Jag ska låta mig själv vara ung, kanske till och med lite dum i mellan åt...