Tåg
Att resa har jag aldrig egentligen gillat särskilt mycket. Jag tycker om att vara på nya platser men att komma dit är verkligen inte kul. Det skulle vara intressant och veta hur många timmar jag spenderat på tåg de senaste tre åren. Det blir nog en hel del. Varje dag tar jag tåget till universitetet och hem igen. Dock kände jag att det inte var tillräckligt så nu har jag tagit mig till och från min barndoms stad. Det är en trygghet det där med att åka hem igen. Jag vet precis vad jag har att vänta mig, staden har inte ändrat och alla är likadana som innan. Det är rätt avslappnande. Ibland saknar jag det, att alltid träffa samma människor och göra samma saker för det inte finns något annat att göra. Efter ett par extrema veckor är det som om jag behövde det där mer än någonsin. Inte för att jag någonsin vill tillbaka till mitt gamla liv men för en helg kan jag vara den där personen som jag en gång var. Inte för att jag ändrat mig särskilt mycket men min syn på saker har förändrats radikalt. Det var dock inte alls som jag hade tänkt mig den här gången. Det där lugnet som jag väntade på kom aldrig riktigt. Trots att jag sovit som ett litet barn och knappt gjort något så har jag inte kunnat lugna ner mig. Det känns som jag fått stoppa mig själv hela helgen ifrån att säga och känna för mycket. Egentligen ville jag bara komma tillbaka till tryggheten som jag en gång kände och fly verkligheten lite. Ena sekunden känner jag en oerhörd saknad och sen är jag okej igen. Risken att fel saker kommer komma ur mig av ren impuls och det kommer bara bli fel om det händer. Det är som om jag har två personligheter och jag gillar inte det. Kontrollen jag vill ha finns inte där. Jag tror problemet med tåg är att man börjar tänka så mycket. Livet susar förbi en i takt med landskapet. Vild natur och förvirrade känslor. Höghus och överväldigande känslor.
