aitra

Hittade en gammal historia som jag skrev för några år sedan i samband med en novelltävling. Jag skickade dock aldrig in den. Här kommer en liten del av den

Igenom mina ögon
Döden bara är en andra chans till att vara med om ett äventyr.

Hur ska man berätta för sina vänner, bekanta och familj att man är döende? Jag har aldrig förberett mig och nu står jag här och undrar vad ska jag säga? ” Jag ska dö men det är ingen fara med mig!” Hur många skulle tro på mig när jag säger att det inte är någon fara? Jag trodde att jag skulle börja gråta och skrika om jag fick beskedet om att jag skulle dö men det gjorde jag inte, det var som om jag visste redan innan. Jag har en sjukdom som kallas cancer, en sort som kallas blodcancer eller leukemi. Jag visste redan innan jag fick beskedet att jag var sjuk, att jag hade cancer, det fanns inga tvivel. Jag blev inte speciellt ledsen utan bara rädd, jag hade ju ingen aning om jag aldrig någonsin skulle få uppleva det som andra i min ålder skulle få uppleva. Jag visste inte om  jag inte skulle kunna gifta mig, få barn osv. Som sagt blev jag inte förvånad över att jag var sjuk. Den person som tog det hårdast var nog min syster. Hon kan fortfarande inte se mig ögonen. Min familj och jag försöker leva ett så normalt liv som det är möjligt. Ingen i min skola förutom lärarna visste något om min sjukdom, de skulle bara dalta med mig om de visste och det skulle jag inte stå ut med. Jag går i skolan så mycket som jag kan, är med kompisar som en vanlig tonåring men jag är ingen vanligt tonårig, jag är en tjej som vet att hon inte har mer än två år kvar att leva.

”Ella!” Det var min mamma som skrek på mig nerifrån nedersta trappsteget. Hon hade lovat att köra mig till skolan idag. Jag hade en ganska bra dag men mitt smink hade börjat att ta slut så jag var tvungen att köpa mer så att ingen skulle se hur blek jag var. Mina föräldrar hade klarat doktorns besked ganska bra faktiskt, de visade inte hur desperata de var men min syster talade inte med mig. Jag tyckte att det kändes hemskt att min tvillingsyster inte längre kunde tala med mig, hon var nog lika rädd som jag fast  hon hatade nog mig också för att jag skulle lämna henne ensam kvar där. Jag och Anna hade alltid varit som ler och långhalm men inte längre. Jag kände inte min syster längre, det var som om ett stort hål hade växt mellan oss, cancer.
” Ella, kom nu!” Jag suckade och gick ner för trappan, min mamma såg oroligt på mig.
” Är du säker på att du orkar?” Jag gav henne en arg blick.
” Dalta inte med mig!”
” Jaja, har du medicinen med dig?” Jag gav min mamma ännu en sur blick och gick ut och satte mig i bilen med henne. Jag hatade henne när hon gjorde så, hon behandlade mig som om jag var tio år och inte sexton. Det är nog därför Anna ofta sa att mamma favoriserade mig bara för att jag var sjuk. Det var på sätt och vis sant, min mamma behandlade mig annorlunda jämfört med vad hon gjorde innan jag blev sjuk men jag orkade inte bry mig om det. Jag orkade nästan ingenting längre, jag orkade inte bry mig om mina vänner eller de var mina vänner innan min sjukdom nu vet jag inte vad de är. Jag såg dem genom nya ögon, genom ögonen på en som vet att hon ska dö. Det var som om ett grått filter är framför mina ögon, hela värden var som en svartvit film. Jag såg ut genom fönstret på min mammas smutsiga Volvo, jag kunde skymta skolan nu. Det var en gul tråkig byggnad med ointresserade elever, jag visste att detta kanske är sista veckan jag gick där sedan var det kanske slut på allt. Jag steg ut ur bilen utan att säga hej då till min mamma, ganska oklokt när jag visste att jag kunde dö när som helst och gick in i skolan.

Vad tycks? För att ha varit 13 när jag skrev denna är den ganska bra