aitra

Jag är arg. Jag är arg för att ingen annan är arg. Det känns som om alla tycker det är okej att de har gjort som de har. Det känns som om alla bara accepterar vad som hänt istället för att berätta för dem att de har gjort fel. Det alla väntar på är att jag ska be om ursäkt för ingenting, att jag ska erkänna något jag inte gjort till och med de vuxna. Varför blir ingen arg på dem? Varför ska jag behöva vara den vuxna i situationen och brottas med ilskan och känslan av att blivit sviken? Varför kan ingen bara säga åt dem att de har gjort fel, inte jag? ”Vi ska lösa det här med klassen”, säger hon. ”Sitta ner och prata!” Jag vill inte sitta och prata med några idioter som har behandlat mig såhär. Jag förväntar mig ett stort antal ursäkter. Att gå bakom ryggen istället för att prata med mig kallar jag ren feghet. Om det där hade varit sant, det alla pratar om, vad hade det spelat för roll. Ingen av dem har något med det att göra. Varför är ni sådana idioter? Är detta ett sätt för er att slippa ifrån era egna misslyckade liv? Ni kallar mig ljögnare medan det är ni som ljuger för er själva.

Jag hoppas ni är nöjda med er själva. Jag vill inte ha något med er att göra.