aitra

Idag började med att sega sig upp ur sängen och sätta på en tjejig film. Jag brukar se på tjejfilmer när jag inte orkar bry mig särskilt mycket om handlingen och när jag ska göra andra saker samtidigt. Idag var det inte en bra idé, jag såg på "The perfect man", vilket resulterar att jag nu efter filmen sitter och önskar att film-kärlek fanns på riktigt. Jag vill känna det där så himla mycket att jag blir deppig. Jag har aldrig varit kär på riktigt. Kanske ni tänker, vaddå? Hon är bara 16 år gammal men för mig vars nästan alla kompisar har haft minst en pojkvän var känns det konstigt. Jag dras emellan att jag inte vill att allt ska gå för snabbt och att så himla gärna vilja ha det där som alla säger är så underbart.Det jag är mest rädd för att det inte finns, att all den där kärleken är överdrivet snack som folk säger existerar bara för att de själva inte vill inse att allt egentligen är påhitt. Jag krossar mitt motto rejält i det här inlägget, "Jag tror på allt tills det är bevisat att det inte är sant". Kärlek, jag vill så gärna tro på att det är så vackert och underbart som man säger, jag vill så gärna uppleva det. Jag vill vara så där jobbig som alla blir innan man blir tillsammans med någon. Det känns bara som kärlek inte är meningen att finnas för mig, inte på länge i alla fall.