aitra

Just nu önskar jag att jag inte kunde känna någonting.
Jag vill att min kropp var ett skal med ingenting inuti.
Det är så jobbigt att veta att man har blivit slagen i huvudet med
en stekpanna av ödet men ändå ställt sig upp istället för att ligga kvar.
Att åter igen kämpat emot alla jävla tecken och känslor bara för jag
inte pallade släppa taget, kan det vara så farligt?. Nu är det försent för någon har redan
bestämmt att du inte längre ska kämpa för mig, nu när jag vet vad jag vill.

Om du bara visste hur jävla hemskt det är att stå och se på hur dåligt du mått
och veta att jag kunde gjort något. Det värsta är att du kan ha gjort något och kan det fortfarande.
Du kallar mig stark, jag är inte stark utan väldigt svag men jag kan spela. Du är iaf ärlig.
Du vill inte vara mig


Jag tror inte ens att du bryr dig, jag är bara en i mängden.



Eftersom jag inte skrivit på ett tag är det alltid kul att komma med lite skitproblem.